tisdag 15 oktober 2013

Det här med genus

Det här med genus har under flera år varit något jag stönat högt när folk för på tal. Jag avskyr ordet HEN som på en sekund kan få mig rejält irriterad. Det är som magi. Jag HATAR det verkligen, och jag kan inte ens säga varför. Det är som en inre treåring som skriker och stampar med foten så fort "Hen" kommer på tal eller används. Jag tränar på att ignorera det, för den som lider mest är ju jag själv. Men det är svårt, det ska erkännas!

 Min stora kille Lucas på hästen jag rider. Han utövar en tämligen "tjejig" aktivitet med glädje. 

Men hur är det i övrigt då, är jag anti genus eller hur är det? 
Nejdå, jag tycker nog att jag är ganska insatt (läser ju Lady Dahmers blogg sporadiskt och där får man lära sig en hel del och får en del tankeställare i ämnet med.) och erbjuder mina pojkar även "flickiga" saker. Herregud, de har ju båda två hängt med mig i stallet, en tyyypisk tjejgrej. De har ridit på ridskola och de har ridit privat. Den stora killen hoppar rep med tjejerna och gillar faktiskt at greja med barbiedockor ibland även om han oftast föredrar att spela Minecraft eller ränna runt i skogen runt knuten med sina kompisar. Men här där vi bor leker barnen inte så mycket i grupper om killar/tjejer utan där är det väldigt blandat. Äldre och yngre, killar och tjejer. Alla är med, och det tror jag påverkar leken rätt mycket. Så jag har det rätt väl förspänt, för området som sådant är redan ganska genusvänligt utan att man egentligen gjort något.
På dagis (jo i MIN värld heter det dagis oavsett om det är ett "hån mot pedagogerna" att kalla det så eller inte) leker den lilla killen med dockor, här hemma favoriserar han en mjukishäst som vi vann på Grönan i somras, och ägnar sig gärna åt lite lugnare aktiviteter som att rita, pyssla och lägga pussel.  Han är inte någon direkt "klassisk" kille som ska vifta med svärd och leka med bilar. Han blir väldigt glad om han får komma in i stallet när jag ska hämtas där på kvällen, och pussa min häst godnatt, och rida lite på stallgången innan vi åker hem.

Den stora killen älskar starka färger som orange, rött, gult och lila. Den lilla likaså, men det verkar inte som att han bryr sig så mycket än, så honom kan man trä på vad som helst så länge det är kläder. Rosa är något som de inte direkt dras till men det kan bero på att JAG hatar rosa och alltid har gjort. Det finns inte så mycket rosa här hemma, men jag FÖRSÖKER ha lite rosa saker som pennburkar, handdukar och så vidare bara för att färgen inte ska uteslutas helt här hemma.

Jag personligen bryr mig inte så mycket om det är en Hello Kitty på skolväskan nästa gång den inhandlas, eftersom jag tycker det är lite gulligt. (Fast det kanske är ett osunt uttryck för min innersta önskan att i alla fall EN av ungarna hade kunnat få vara en tjej...) Sambon däremot lär ha åsikter om det är den figuren på väskan, han avskyr den, haha.


Jag tycker att även dessa Hello Kitty-väskor är extremt "tjejiga" men jag hade bara velat att sonen var nöjd.


Poängen är i alla fall att vi inte motsätter oss genus här hemma. Vi är bara inte jätteaktiva med att utöva det. Jag ska ärligt säga att jag ser inte ett problem i att kalla mina barn för pojkar, killar och grabbar. De råkade ha snoppar när de föddes, då tillhör de också den ena av två sorter (ok tre, för jag har faktiskt träffat på en handfull tvåkönade människor, hermafroditer.) och för mig är det ingen big deal att beskriva dem som killar i stället för barn.
Där kan jag tycka att en del av genusanhängarna är rent ut sagt löjliga. Jag är helt för att man inte ska döma människor baserat på vilken färg de har på kläderna eller vilken frisyr de har. Men jag tycker det är upp till var och en  hur man uttrycker sig. Jag har lite svårt att sympatisera med såna som blir galna av frustration för att jag presenterar mina barn som "mina söner" i stället för just "mina barn". Det känns som att då har man lite för mycket fritid. (Och just därför så försöker jag jobba med min aversion mot "Hen" för den är inte logisk och min egen reaktion vs min åsikt här ovan är ett strålande exempel på hur vi människor är fyllda av dubbelmoral!)

Så. Genus är inget vi DISKUTERAR så ofta här hemma. Men vi använder oss av det då och då utan att tänka på det. Och mer engagerat än så lär det nog inte heller bli här. Vi är för ointresserade. Vi, och i synnerhet jag själv, tenderar att tycka att livet är för kort för att tjafsa om skitsaker. För oss är genus ett I-landsproblem som åtminstone jag har svårt att se hur folk orkar älta fram och tillbaka i oändlighet. Men det är ju upp till var och en vad man roas eller engageras av... :)


1 kommentar:

  1. Usch jag hatar den katten! Usch usch usch hahahahaha

    Vi har inte heller genus som samtalsämne dagligen men ibland så, när det gäller färger på barnens kläder, pojkar leker inte med dockor osv (men det är okej att dottern leker med bilar? utan att bli lesbisk) hahaha gubben min är även uppväxt med att pojkar gråter inte! håll på att bli tokig på han häromdagen när äldsta grabben grät pga sin onda nacke och gubben säger nåt i still med "sluta grina, pojkar gråter inte visa att du är en man!" då blev jag sur och sa till han att i vår familj är det okej om pojkar gråter, jag har uppfostrat mina barn att de är okej! osv Fan min barn ska inte få lida för att han hade en skit uppväxt. Gillar inte hans tänk men är man uppväxt på ett sätt så förstår jag att det är svårt att bara "släppa" allt men växt upp med, det sitter lixom kvar.

    Hur som helst.. sa jag att jag hatar den där jävla katten? Det finns 3 saker med Hello kitty på i vårt hem. 1. Liams dator, 2. Alice ena pyjamas, 3. Alice fick en klänning med HK på när hon fyllde 1 år. Det räcker tack. ;)

    SvaraRadera